Det gnager

Det gnager. Om och om igen. Hela världen känns emot mig. Och det gör så ont. Att hela tiden känna som om jag för ett krig emot världen, mot livet och mot mig själv. Allt gnager. Om och om igen. Till detta så finns också all denna ensamhet som skär i mig. Hela tiden. Analyserar. Får insikter som gör ont. Frågorna ställs. Hur kommer jag vidare? Hur får jag ro? Så att jag kan bli den där frun, mamma, matte, dotter, syster och vän som jag vill vara.


Jag vill ge den här tjejen ro. Förut hade jag en hamn hos morfar. Men nu finns ingen sådan hamn. Jag vill ha ro. Ordentlig ro som jag nog alltid har saknat. Finns så mycket ängslan hos denna tjej som ännu bor inom mig. 

Livet. 

Kommentera här: