En första gång
Idag hade jag o min lillebror gemensamt kalas hos mamma. Med morbror och hans fru. Morfar orkade inte vara med. Och de var en märklig känsla att han inte var med. Smärtsamt. En första gång. Jag är så glad för han i söndags orkade vara med. Älskade morfar. Han som känner mig så väl. Han som är min hjälte. Han som lyssnar. Han som förstår. Han som är kärlek. Ger kärlek. Ger trygghet. Ger allt de där som är sånt vi behöver. 

(null)

En bild från i söndags. 

Morfar med sina tre tjejer ❤️ 
Och vi tjejer med vår morfar! 
Trettiotredje
Ja så är man ett år äldre. 33. Hälften på 66 eller som morfar sa: när du fyller de dubbla så blir du dubbelsexig 
Hans stående skämt till alla som fyller 66 😂

(null)

Haft en fin dag med familjen. Firat stillsamt på de sätt jag trivs allra bäst. Med mina närmaste. Att morfar och mamma ringde och väckte mig med sång gjorde verkligen det lilla extra för dagen! 

Så nu kör vi på ett trettiotredje år! 

Avtrubbad?
Vaknar. Vi sover alla just nu i samma rum. Till o med katterna sover hos oss. Maken andas med snarkande andetag, stora tjejen andas också djupa andetag, mini hon andas på samma sätt, hunden snarkar och katterna spinner. Går en vända i sovrummet. Klappar på katter och vovve. Pussar mini på kinderna och vår stora tjej på pannan. 
Jag har världens rikedom här hos mig. 
Ändå ekar de tomt i bröstet på mig. Avtrubbad. Känner en ekande tom oro och ångest. Ingen glädje, ingen tacksamhet det enda ljust i mörkret är mina handlingar. Hur jag agerar med kärlek. Den bor djupt inom mig. Men jag känner den inte ändå finns den hos mig. Det är surrealistiskt på en och samma gång. Vad lever jag för liv? Lever jag eller existerar jag?