Jag tvivlar på allt. Klumpen i bröstet är så stor. Livet känns så skrämmande otäckt som om jag inte passar in. Hur jag än gör. Är det som om jag är en dålig fru, mamma, vän, kollega, dotter,syster. Som om de vore bättre om jag inte fanns. För mina åsikter, mina känslor, mina idéer just nu ändå inte är värda någonting.
Jag vill bara packa väskan. Men så samtidigt i mitt hjärta så bor det så mycket kärlek. Jag älskar dem! Min familj, mina vänner betyder mycket och många av kollegorna har jag trots allt roligt med.
Men med klumpen i bröstet så går jag sönder
Kommentera här: