De gnager och skaver i mig. Ångesten har mig i sitt grepp. Vissa delar har släppt medan andra delar har förstärkts. Och de är just det sistnämnda som gör allt så svårt. Smärtsamt. Att de inte blir bättre. Så som de blev förra gången. Visst vill
jag jobba med det. Men trodde aldrig att de skulle vara såhär illa. Visst tiden har inte gått så länge. Men ändå. Så är de en kamp. Hela tiden. Även om jag nu är bättre på o släta undan det. Dölja det. För de påverkar på ett annat sätt än innan.
Delar av familjen. Älskade familj. Ni som är mitt ljus i allt de där mörka. Kärleken. I alla lägen. Men speciellt:
Älskar ni mig som mest när jag som minst förtjänar det! Och det är jag er så oändligt tacksam!
