Vi letar hus. Ett nytt boende. Stundtals kliar det i mig att bo här. För hur jag än provtänker och försöker så hittar jag inget. Mer än ett kliande skal. Ett skal som har något kliande i sitt skal. Kikar runt på hus. En del äldre hus med en egen själ,
något som kräver en känsla som måste matchas med vår. En del nyare hus som mer är ett skal där jag och vi måste ge en känsla. Men det går. Så länge de inte är ett kliande skal. Detta huset har en fin potential men själen/känslan här matchar inte
med min. De blir en kliande och skavande klåda.
Men att vara i hus letar tagen är i sig en stor process och en helt egen djungel. Med många frågor och desto färre svar. Jag vill tro att plötsligen finns den där. Det där som säger:
Välkommen hem men vi får se vart, vad och när de blir.