I lördags ramlade jag ner i det svarta hålet igen. Med ångest. Oro. Rädsla. Tomhet. Allt de där bor i min bröstkorg. Tillsammans med den oändliga saknaden efter morfar. Det är som om jag inte kommer orka. Som om jag hela tiden får kämpa för överleva. Som om jag egentligen inte borde få finnas men nu gör jag det och då ska det ska på nåder. Med villkoret om att jag alltid ska kämpa för att överleva.
Som om jag på sin höjd får knoppar men de får aldrig brista ut till blom. Jag har inte fått en att blomma ut för varje gång jag nästan gör det, ryks mattan under mina fötter undan igen.
