Civilkurage, det kostar på.

Har den senaste tiden funderat mycket på principer, på civilkurage, på att våga säga ifrån och priser det kostar. För allt har ett pris. Möter kvinnor i mitt arbete som lever eller levt med främst män som slagit, kontrollerat och förstört deras liv med ärr för alltid. Kvinnor som fått fly för sitt liv. Det är så många fler än vi kan tro, så många hem det sker i. Oftast anar omgivningen, någon hör något men alla hoppas på att någon annan gör något. Så istället gör ingen något. 

Jag möter också män som lever främst under psykiskt misshandel. Där de får höra hur dåliga de är, hur de ska vara glada för att de får leva med den de lever med för egentligen vill ingen ha dem, och om de inte gör si eller så då kommer kvinnan ta med sig barnen och se till med att de aldrig mer får se barnen igen då. 

Jag ser också bland bekanta där mammorna i sällskaplig sammanhang kan göra narr av sina respektive, om hur fel de klär, byter blöja och tar hand om sina barn. De skrattas. Men när samma kvinna gör de om och om igen blir de inte kul. För nånstans gör hon sig lustig på hans bekostnad, genom att trycka ner honom
 Flera gånger har jag tänkt på det. Men säger jag ifrån, nej tyvärr tiger jag. 

Kanske för jag inte vill verka förmer, för rädslan av att vara tråkig, för att vi inte ska ha ett socialt umgänge, för att detta med civilkurage är svårt. Jag vill men är en fegis. Tyvärr. Hur gör vi för att finna mod att stå upp och säga ifrån? 


Kommentera här: