Otillräcklig

Ja de är den enda känslan som bor hos mig nu. Jag räcker inte till för någon. Inte som mamma, fru, dotter, syster, dotterdotter eller vän. Inte ens för mig. De är som om jag jagar. En ständig jakt. Fasaden målas om så den ser fin ut. Kommer en massa fina ord ur min mun. Samtidigt är de som om jag på insidan är lika sprucken som innan. Som om trasigheten och ångesten bor kvar men ligger lite vilande men fyller ändå upp sina platser. 

(null)

(null)

För dessa två går jag vilken kamp som helst om o om igen. För vår skull. För att de någonstans någongång ska bli sådär bra! Så där enkelt i alla fall för en stund eller två. 

Vägen är lång, mödosam o svår. Mycket kommer och mycket går. Men de finns också en hel del guldkorn här o var. 

Kommentera här: