Helt slut
Bredvid mig så sover han. Min man. Han som är min trygghet. Min klippa. Som gör lycklig in i själen, vars ord jag lyssnar på o kan analysera så att de bränner till så tårarna kommer, han som ännu inte gett upp hoppet om mig utan bär mig.
Ändå ligger jag här och tänker på våra olikheter. Han vill lösa allt. Nu. Jag vill tänka och känna. Han bygger upp allt kring kunskap och tror på att lösa allt. Jag vill tänka. Och känna. Jag bygger upp de mesta kring att känna och tror inte att
allt går att lösa men att med tidens hjälp så går de att gå vidare.
De är klurigt att bygga på känsla. Ändå är det en så stor del av min personlighet att jag inte kan låta bli. De är de som leder mig framåt. På mitt sätt. Att lita på min känsla. De är min kompass här i livet. Ibland navigerar den mig snabbt och
enkelt. Andra gånger med vånda och oro.
Fast just i natt när jag är så trött. Ända in i själen. Att jag önskar jag var som han. Men då vore ju jag inte jag. I stunden hade de varit enklare och varit någon annan. Någon med en off knapp till hjärnan, hjärtat och känslan.