Helt slut

Ligger vaken. Tänker på att jag är så trött. Ända in i själen. Ändå ligger jag här vaken. Många småbarnsföräldrar klagar på sömnen för att deras barn inte sover. Våran dotter sover. Bra för de allra mesta. Hör hennes sovande andetag. Drabbas av lust att gå till henne. Borra in näsan i hennes nacke. Njuta av hennes doft och varma kropp. Motstår lusten för jag vet jag kommer väcka henne o då vill hon ligga hos oss. Mysigt. Tills hon breder ut sin lilla kropp och lyckas ta upp all plats i hela sängen. 

(null)

Bredvid mig så sover han. Min man. Han som är min trygghet. Min klippa. Som gör lycklig in i själen, vars ord jag lyssnar på o kan analysera så att de bränner till så tårarna kommer, han som ännu inte gett upp hoppet om mig utan bär mig. 

Ändå ligger jag här och tänker på våra olikheter. Han vill lösa allt. Nu. Jag vill tänka och känna. Han bygger upp allt kring kunskap och tror på att lösa allt. Jag vill tänka. Och känna. Jag bygger upp de mesta kring att känna och tror inte att allt går att lösa men att med tidens hjälp så går de att gå vidare. 

De är klurigt att bygga på känsla. Ändå är det en så stor del av min personlighet att jag inte kan låta bli. De är de som leder mig framåt. På mitt sätt. Att lita på min känsla. De är min kompass här i livet. Ibland navigerar den mig snabbt och enkelt. Andra gånger med vånda och oro. 

Fast just i natt när jag är så trött. Ända in i själen. Att jag önskar jag var som han. Men då vore ju jag inte jag. I stunden hade de varit enklare och varit någon annan. Någon med en off knapp till hjärnan, hjärtat och känslan. 

Kommentera här: