När man trodde botten var nådd
Så visade det sig att det fanns en hel avgrund till. Som är som ett fritt fall. Jag föll och faller nu flera timmar senare ännu. De känns dom om det är bottenlöst. Som om jag faller för evigt i en tomlös rymd där allt jag trodde på swischar förbi med hånfulla leenden. Pekar fingret åt mig. För min naiva tilltro. För att jag aldrig tycks lära mig. Utan gång på gång, går jag på niten att lägga tillit och tilltro för att sen helt försent inse att de än en gång var en nit. 

(null)

Kanske borde jag göra som dottern. Ta en låda på huvudet. Fast då ta och skriva här är en dumstrut! Så håll er undan!



Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress