Lagomt till att barn nr 2 ska komma så börjar såklart våran tjej att krångla med sömnen. Nattningarna går bättre men sen vaknar hon på natten och vägrar sova i sin säng, soffan eller famnen. De enda som duger är mitt emellan oss i sängen. Vilket gör det
riktigt trångt. Dels så är sängen liten, dels tar hon upp en massa plats och så är jag stor som ett hus och typ smidig som ett kylskåp. Så nätterna blir därför en kamp. Så på dagarna finns de endast en sak jag vill göra och de är att sova.
Älskande lilla barn jag önskar så jag visste vad som är fel så vi kan återgå till bra nattsömn, för då skulle våra dagar ihop också bli än mer kul! Kanske är de ensamt o bo själv? Kanske märker du att nåt är på gång? Kanske är detta bara en fas?
