Ensam o rädd
Det är som om mörkret kryper allt närmare. Som om jag snart går under. Som om jag är en tickande bomb. För de som finns kvar är känslan av att jag är ensam och rädd. Ensam i att sällan bli förstådd. Att vara ett eget ufo. Och visserligen är alla olika men ingen är så udda som jag. Och jag kan Verkigen längta efter att bli liten igen. Få krypa upp i morfars trygga famn. Finns ingen jag behöver så mycket som honom när livet är så här. Han är klok. Och jag längtar redan efter ett samtal med honom. Ett samtal med kloka insikter. För jag är så trött på att ständigt känna hur det ska stickas till av onödiga ord. Antingen är  människan dum i huvudet eller så är personen utstuderat elak. Jag vet inte vad än. Men de förgör mig. Känslan av ensamhet. 

(null)

Men så är jag rädd också. Inför morgonens möte. För att inte bli för stådd, för att inte räknas, för att inte få stödet, för att de ska vara så här. Allt o alla andra är viktigare än mig. För de finns inget kvar av mig snart. Men det spelar kanske ingen roll. 

Jag är rädd. Ensam. Ensam och rädd. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress