Är jag som mest naken. Känslorna ligger utanpå. Och jag önskar att jag vore liten. Kunde få krypa upp i morfars knä när livet är som mest jobbigt och stormigt medan han skulle hålla om mig, och sen när allt lugnat sig skulle han hålla mig i handen. Ge
mig de där stödet jag behöver. Ge mig uppmuntran och skämma bort mig för att ingjuta mod.
Får försöka minnas tillbaka och höra hans ord. För även om han finns som mitt stöd i livet ännu så är de svårt o krypa upp i famnen när vi är på olika ställen.
Jag borde lära mig. Att livet är ensamt och naket när de stormar som mest.
