Det skaver här och där. De är som om saker sker men ändå inte. Ett tomt ekande vakum med rörliga ting. Många tankar och känslor som pekar och olika håll förutom i att vara där jag är. Så de skaver lite. Känns som om jag är ensam mitt i ett myller samtidigt
som relationer ifrågasätter mina val. Och de sårar. För jag litar på mig. Litar de inte på mig så vill jag inte ha dem mitt liv. Jag är inte så förlåtande. För mig räcker de inte med en ursäkt. Jag vill se en förändring. Långsamt klipper jag av band som
skaver. De gör ont. För jag har gett bort så mycket tid och engagemang till någon som inte alls förvaltade den. Försöker ändå välja mina strider.
Känner mig handlingsförlamad. Försöker ställa in kompassen. Svårare än jag tänkt mig. För mitt i allt finns denna trötthet. Konstant. Försöker andas i nuet, leva på hoppet för framtiden och samtidigt lära av dåtiden.
Det som inte dödar, de härdar!
