En enda lång mardröm...
Meningen fastnade hos mig. Dels för kvinnan som uttryckte sig lever med sin man i ett av våra grannländer men också för hur vi ser på detta med barn.
Det låter ofta som om barn är något man skaffar som om jag går till affären och skaffar hem mjölk.
Kvinnan fortsatte berätta om kampen och sorgen. Även om jag mött personer i samma situation. Så slog de mig hur bilden av oss som bara skaffar är en rosenskimrande idyll.
Även om vi ( jag o min man) har turen att lätt bli gravida så väntar de för mig i 9 månader en lång mardröm.
Ångest, dödsångest, smärta, kräkningar, klåda, depression, graviddiabetes, havandeskapsförgiftning, oförmåga att knyta an till det som växer inom mig, avsaknad av riktig livslust... det är min verklighet. Min mardröm när jag går i väntans tider.
En tid där de låter som om bara man blir gravid så är det som om alla flyger fram på små moln och känner sig lätta och livsbejakande.
För mig blev det så tydligt vi går alla vår kamp synlig som osynlig.
En bra påminnelse för oss alla.
I det allra privataste så har du och jag ingen aning om hur det är.
Vi bär alla vår kamp.